Då ligger man i hotellsängen i Sundsvall. Vi åkte direkt efter jobbet idag så vi skulle slippa åka jättetidigt imorgon bitti. Därför sover vi i sundsvall och fortsätter norrut i morgon. Det känns lite konstigt och vemodigt att åka till Kramfors i morgon. Begravningar är aldrig roliga, jag skulle helst slippa menjag skulle aldrig kunna stå ut med att inte gå på den här begravningen.

Resan upp gick bra, men M var väldigt trött så jag körde hela vägen från Gävle och upp och han sov. Då, när det var helt tyst och radion spelade musik snurrade mina barndomsminnen runt i huvudet. Känslan av att vara på väg upp till Kramfors igen är konstig. Massa minnen från min uppväxt kom tillbaks, både från tiden på Kolbacksvägen 8 och när vi bodde i Borgholm. Det känns vemodigt. Tiden går så jävla fort. Insåg även idag att det i år är 10 år sedan jag tog studenten. Det är mer än 20 år sedan vi flyttade från Kramfors, men jag känner mig ofta fortfarande så liten. Allt var så mycket lättare när man var yngre och nu vet jag inte om livet är som jag vill att det ska vara. Var det så här det skulle bli? Jag har ställt frågan förut men jag ställer den igen. Varför har vi, människan som har utvecklat det moderna samhället, kommit på den korkade idén att vi ska jobba hela veckorna. Att vi ska jobba och pendla och oroa oss för jobbet mycket mer än vad vi är lediga? Hur har vi kunnat komma fram till att vi ska arbeta 8 timmar om dagen, fem dagar i veckan och bara ha två lediga dagar? Vem bestämde det? Vem gjorde det till världsordningen? Är det vårt protestantiska lutheranska samhälle som lägger de värderingarna på oss? Det kan det väl inte vara eftersom många andra kulturer har samma grej om inte värre. Kolla på Japanerna... det är väl de som jobbar typ 6 dagar i veckan. Och Amerikanarna, har de någon semester? Har för mig att de knappt tar  ut någon semester och att de inte har några direkta semesterlagar...

Äh, jag vet inte...

//C

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går runt på stan och känner sig som världens tjockaste och fulaste människa. Så går jag in i en provhytt och ser nån i spegeln som faktiskt inte ser så jävla tjock ut... tänker hm... hon ser ju nästan, men bara nästan, ok ut... undrar hur det kän...

För två år sedan skrev jag här om att jag va rädd för att en Irit va på gå... Den där jäkla iriten verkar gå som ett klockspel... eller vad man nu säger... Den här helgen fick jag en igen. Den verkar gå på schema. Förra året hade jag inflammationen i...

Det här är roligt. Katten påminner så jäkla mycket om Brutus...   //C ...

Det är bara att inse att man blir äldre... Fy fan va tråkigt det är! Att inse att jag spenderade mina twenty something med att vara tjock som en blobb känns ju sådär lagomt kul också. Nu får man liksom göra det man kan för att inte se ut som 7 svåra ...

Usch och fy va tragiskt. En så ung människa och ett sånt förjävligt öde. Jag kan inte ens försöka börja förstå vad hans familj går igenom just nu. Han verkade vara en ganska skön kille. Jag har två minnen av honom som står i särklass från alla andra....