Imorse vaknade jag med ett ryck och aldrig har jag blivit så glad av att vakna. Jag drömde att jag hade blivit diagnostiserad med en sjukdom som skulle göra att jag levde tills jag blev max 50år gammal. Det här fick jag reda på ungefär samtidigt som M hade varit med om en bilolycka. I drömmen mådde jag jättedåligt och hade fruktansvärt svårt att förstå att jag inte hade mer än halva livet kvar att leva. Helt plötsligt skulle jag börja må sämre och sämre och min kropp skulle så småningom bli obrukbar. I drömmen tänkte jag att jag önskade att det var en dröm, men jag visste samtidigt att det inte var det. När det händer är det som värst, för då blir drömmen på riktigt i drömmen, förstår ni hur jag menar? Drömmen blev så verklig att när jag vaknade hade jag panikångest och kippade efter andan och halvgrät. Jag vände mig om och skulle krypa in hos M men då hade han redan gått till jobbet. Efter det hade jag svårt att somna om, jag låg bara och försökte återhämta mig från drömmen... Fy fan va sånt är läskigt. Har ni haft en sån dröm någongång som är så verklig att ni mår dåligt av den på riktigt när ni vaknar?

Fast någonstans borde jag ju fattat att det var en dröm eftersom M krockade med en Ferarri han hade fått av en snäll granneFast sånt fattar man ju inte i drömmen...

//C