Jag trodde nog aldrig att dagen skulle komma. Dagen då jag fyllde 30. Det gjorde den, och nu är den över. Det var i sig en jättetrevlig dag när vi hade ganska stort kalas i vår lägenhet som kändes väldigt liten när vi var så många här. Det är mycket roligare att fira när man har folk runtomkring sig.

30 känns så slutgiltigt. Jag vet att alla säger att det inte är någon fara och att det blir bättre, alla fyller 30 nån gång. Men för mig känns det så jäkla konstigt. Jag kan inte få in i huvuvdet att jag är thirty something nu... inte twenty something.... Jag antar att de flesta går igenom samma sak men fan.... jag har aldrig haft sån åldersnoja förut. Tidigare har jag alltid varit yngst, och jag har alltid känt mig yngst och det har aldrig stört mig. Tvärtom, jag har gillat det. När man fyller 30 är man inte liten längre. Det funkar inte så. Trööööööööööööööööööök!

Ja, ja... jag får väl hantera det här på nåt sätt.

Är det bara jag som tycker det här med självmordsbombaren känns väldigt overkligt? Helt sinnesjukt konstigt. Vad hände? Skitläskigt är det. Jag hoppas bara att folk inte blir så rädda att man låter terrorn vinna.

//C